torsdag 18 maj 2017

För- och nackdelar med att bo i Singapore, del två

Ja, det är väl bara att ta vid där jag slutade, det vill säga att fortsätta att försöka titta i backspegeln och utröna för- och nackdelar med Singapore.


En av de stora fördelarna med just Singapore är att det är så litet till ytan. Med sina dryga 700 km² så är det ju mindre än karlstad kommun (och som ni vet, så går det ju att promenera runt ;). Det innebär att det är väldigt enkelt att ta sig överallt. Det är aldrig något som är långt bort och utom räckhåll. Dessutom är det fantastiskt enkelt att transportera sig med tunnelbana och buss, plus att det är vansinnigt billigt! Man betalar för den sträcka man åker och maxtaxan om man ska riktigt långt, typ genom hela landet, handlar om ungefär 2 SGD (ca 12 sek). Om man jämför med bussen "hemma på min gata i stan" så får man dubbla Singapores maxtaxa även om jag bara ska forsla mig en hållplats.

Sedan är det även väldigt enkelt och jämförelsevis vansinnigt billigt med taxi, men just taxi är en liten speciell företeelse som kan få ett alldeles eget litet inlägg så småningom...

En annan punkt där man lyckats något helt fantastiskt med Singapore, är att det finns så vansinnigt många grönområden. Och det trots att det samsas nästan sex millioner människor (undantaget alla turister som finns hela tiden!) på denna lilla yta. Här finns den fantastiskt vackra Botaniska trädgården plus alla andra stora bevarade områden med ursprunglig natur, samt övriga iordningställda parker. Om någon skulle vilja veta mer om dessa områden så finns etiketten "Singapore - parker", där det finns många olika varianter av grönområden.


Här finns dock ett "men". Parker och grönområden i alla ära, men det finns inga svenska skogar! Man kan inte gå ut i skogen och andas frisk och fräsch luft. man kan inte ta med sig kaffetermosen och svampkorgen för att spendera en dag med att leta kantareller. Man kan inte sätta sig i båten och ta med sig metspöt för att försöka fiska upp kvällsmaten. Man kan inte ta kanoten för att göra en kvällstur på en blank insjö och lyssna på fågelkvittret innan skymningen. Inte heller kan man njuta av ljuset klockan 23 en ljummen sommarkväll. (Däremot kan man sitta ute i ljuset klockan 18 en varm kväll i november, men det är en annan sak...)



För den som gillar shopping är Singapore ett Mekka av stora mått! Det finns shoppingcenter överallt, det ena större än det andra. För undertecknad, som kanske inte är direkt någon shoppingguru och dessutom inte begåvats med något lokalsinne och följaktligen går vilse i alla stora shoppingkomplex, är det kanske inte enbart på fördelssidan. Men visst är det härliga byggnader, och bara att fått uppleva dem är ju helt fantastiskt. Även här finns en etikett, "Singapore - shopping", för den som vill veta mer. Här finns olika varianter, nya häftiga jättekomplex, små butiker, vansinniga shoppingvarianter och annat smått och gott. Vissa platser kommer jag absolut att sakna, medan det absolut finns de jag klarar mig väldigt bra utan.


Höga takbarer? Jo det har vi upplevt ett antal under åren i Singapore. Det är väl kanske inte riktigt samma utbud här i Karlstad om man säger så... Men samtidigt är det nog inget jag kommer att sakna på "det viset". Den varianten finns ju alltid att tillgå som turist på olika platser, och det räcker på något vis. Om jag tänker efter, så var det oftast det som var anledningen till våra besök på dessa barer, att vi hade besök från Sverige. Jag kan tänka mig att nöja mig med svenska uteserveringar i gatuplan, även om det kommer att betyda inlindad i fleecefilt med infravärme.


Alla dessa byggnader har naturligtvis ett pris, och det är att det hela finns pågående byggnationer. Det är aldrig tyst och överallt sticker det upp byggkranar och trafiken omdirigeras konstant. Det här är definitivt på minussidan.


Ett stort plus dock till den mix som finns på byggnadssidan. De kontraster som man hittar överallt, den är helt underbar och jag fullkomligen älskar den! Att man bestämt sig för att försöka bevara, och har k-märkt, ett antal byggnader, är bara att tacka för.



Många fördelar blir det... Ett avslutande och sammanfattande kapitel i "serien för- och nackdelar med att bo i Singapore" kommer...

tisdag 16 maj 2017

För- och nackdelar med att bo i Singapore, del ett

Jag fick frågan av Marie i Luxemburg om jag inte kunde försöka lista lite för- och nackdelar med att bo i Singapore, och eftersom jag lovade att göra det, ska jag göra ett försök att få till det. Efter dryga sju år som expat i denna, till ytan, asiatiska pluttnation har jag verkligen lärt mig älska landet, men visst finns det även nackdelar, men som ni vet, "även solen har sina fläckar"...


Naturligtvis är vädret en stor fördel för en frusen nordbo. Här är det varmt 365 dagar om året. Då Singapore i princip ligger på ekvatorn så rör sig temperaturen kring 30-strecket hela tiden (25-35), varken högre eller lägre, aldrig läge för en tröja alltså (så länge man inte tänker vistas inomhus där det strömmar iskall AC-luft överallt) . Nu finns det nackdelar med det också, och det är fuktigheten. Här pratar vi om luftfuktighet som konstant ligger på 80-90%, vilket innebär att om man ska vistas utomhus är det bara att tänka bort en ljusfärgad t-shirt i bomull. I alla fall om man tänker sig att promenera längre än 100 meter. Dessutom är det där med svettiga "hej-kramar" vardagsmat. Sedan finns det naturligtvis fördelar med fuktig luft också, huden mår väldigt bra. Det behövs inte många dagar i torrare luft förrän såväl läppar som händer och fötter spricker.


Maten är fantastisk! Den kommer jag att sakna väldigt mycket. Möjligheten att kunna gå ut och äta billigt och så himla gott. Här finns allt att välja på, man behöver inte sakna något. Enkelt att få tag i mat från världens alla hörn, såväl på restaurang som i affär. Här har jag faktiskt ingen nackdel alls. Saknar allt det här redan! Inte minst att äta på något mysigt Hawker Centre.


Något annat som jag inte kan hitta någon nackdel med är blandningen av kulturer. I ett land med fyra officiella språk och fyra officiella religioner blir det automatiskt en underbar blandning av det mesta. Det har gett mig massor och jag har lärt mig oerhört mycket om de olika kulturerna. Något som jag verkligen önskar skulle kunna fungera på fler ställen runt om i världen.


Ytterligare en stor fördel med Singapore är säkerheten. Man behöver aldrig vara rädd, oavsett tid på dygnet och oavsett område. Det är ju verkligen en fördel som är värd mycket. Men visst "kostar det". Det finns en oerhörd kontroll på alla, det finns övervakningskameror överallt och det där med att "storebror ser dig" i Sverige, är inte värt så mycket då man sett hur det kan vara. Sedan är det väl kanske en bedömningssak, hur man vill ha det... Och som jag har sagt ett antal gånger, det där med förbudsskyltar är verkligen Singapores grej.


En annan stor fördel är närheten till så många underbara badparadis och spännande platser i Asien. Det är billigt och enkelt, att över en långweekend, ta sig till platser som man från Sverige behöver en hel semester för att åka till. Vi har hunnit med så många underbara platser under dessa år, och den möjligheten kommer jag naturligtvis att sakna.


Samtidigt känns det naturligtvis lite underligt att bo på en ö mitt i Sydkinesiska havet utan att använda de stränder som finns till sol och bad. Anledningen till det är alla de containerskepp som ligger precis utanför kusterna och väntar på att lastas eller lossas. Det gör ju att de inte känns sådär väldigt upplyftande med bad. Visst finns det de som badar, så möjligheten finns, men som sagt, det finns härligare stränder på rimliga avstånd.


Eftersom det här tenderar att bli ett rätt långt inlägg som ingen kommer att orka ta sig genom om jag fortsätter, och jag faktiskt inte är klar än, så får det bli en del två också. Alltså, fortsättning följer...


måndag 15 maj 2017

Efter mörkrets inbrott

Något säger mig att endera tycker man om Haruki Murakamis böcker eller så gör man det inte och jag tillhör de som tycker om dem. Det är annorlunda böcker, ofta med mycket symbolik och med ett surrealistiskt innehåll som utspelar sig någonstans mellan dröm och verklighet. "Efter mörkrets inbrott" är definitivt inget undantag på de här punkterna, det som skiljer den här lite från de tidigare böcker jag läst av Murakami är tjockleken. Istället för de andra, ofta tegelstenstjocka romanerna, är det här en relativt tunn bok som inte tar speciellt lång tid att läsa.

Boken utspelar sig under en natt och de olika möten som natten för med sig. Mari som sitter på ett café och läser, dricker kaffe och kedjeröker får sällskap av en ung jazzmusiker som känner Maris syster. Han i sin tur leder Mari till ett lovotell för att hjälpa prostituerad kinesiska som blivit misshandlad. Under tiden ligger Maris syster Eri hemma i sin säng där hon legat de senaste två månaderna. Under natten går tv-apparaten som finns i rummet igång och Eri iakttas av någon på andra sidan där hon så småningom dras in.

Här finns olika möten mellan många olika människor vars vägar korsas på olika vis innan natten är slut. En surrealistisk bok där man rör sig i gränslandet mellan dröm och verklighet, där olika symboler avlöser varandra.

Precis som med Murakamis övriga böcker så är det här ingen bok man läser och glömmer bort, utan den finns kvar och det dyker upp små fragment efteråt som man kan fundera över vad det egentligen handlade om. Det är kanske inte någon av hans bästa böcker, men om man tycker om de övriga så är det absolut en "bra mellanbok" att landa lite i. Om man däremot inte tycker om Murakami så kommer man troligen inte att jubla över den här heller.

fredag 12 maj 2017

Gamla kraftstationen i Deje

Tre mil norr om Karlstad ligger Deje, en liten bruksort som tillhör Forshaga kommun. En liten ort som mer eller mindre håller på att stängas ner och det finns väl inte så mycket kvar som kan dra folk till orten kan det tyckas. En gång var det en av flera blomstrande värmländska bruksorter med en fabrik där många arbetade och en betydelsefull järnvägsknut. Idag är det inte speciellt många som bor här och den färskaste siffran jag hittade var att det 2010 skulle ha funnits drygt 2700 invånare på orten.


Nu har man i alla fall kommit på ett alldeles lysande sätt att använda någon av de gamla byggnaderna från svunna tider på. Man har nämligen börjat använda den gamla kraftstationen. Här finns numer konsthall, café, lunchservering och butik. Allt samsas i den gamla byggnaden med 11 meters takhöjd och diverse gamla maskiner och aggregat som finns bevarat. Dessutom arrangeras olika musikevenemang under sommaren.


Det är en enormt häftig lokal att ha utställningen i och nu till och med 24 september pågår salong 17 med diverse olika, mer eller mindre kända, konstnärer. Och på något vis blir konsten häftigare i en häftig miljö.


Här finns bland annat just nu konst av Susanna Arwin som hyllar "den svenska tanten"...


...tavlor av Ardy Struwer...


...blandat med häftiga glasstövlar av Caroline af Ugglas och tavlor målade av en av mina kamrater från Singapore, Ingela Johansson. (Det kan ju vara så att ni känner igen skyskraporna i bakgrunden på tavlan med damen i rött)


Att man har blandat konsten med gamla möbler och diverse annat gör att det hela får en häftig och lite annorlunda inramning.


Skulle någon få för sig att söka sig uppåt i Värmland under sommaren så kan jag absolut rekommendera ett besök här. Skulle det dessutom drista sig till att bli varmt framöver så finns det även möjligheter att fika utomhus bredvid Klarälven och forsen som en gång var anledningen till att en kraftstation som försåg delar av Värmland med el byggdes här.

onsdag 10 maj 2017

och nu då...?

Ja, vad händer nu? Inte rent allmänt sådär, utan mer vad ska jag göra med bloggen? En idé är ju förstås att promenera runt Karlstad, men det ska jag inte göra, för hur exotiskt och spännande kan det vara? Inte mycket alls, troligen...eller så är det precis så det är, vem vet vad som finns här att upptäcka? Nu har jag ju inte helt avslutat mitt "förråd av Singapore-uppslag" utan det finns fortfarande några på lager. Plus att jag utlovat en "för- och nackdelslista" över att bo och leva där och en sådan kommer inom snar framtid att dyka upp.


Sedan så finns det faktiskt rätt mycket jag inte sett i mitt nuvarande närområde, så det kommer troligen att handla en del om "värmländskt se och göra", vilket kanske inte är sådär jättespännande, men det återstår att se. Sedan kommer det förhoppningsvis att bli en och annan resa framöver, jag har ju sagt att det nu är dags att upptäcka Europa. Det finns verkligen så mycket kvar där, så många platser platser jag aldrig besökt.


Det är ju så en gång för alla, det här kommer aldrig att bli någon blogg om vare sig heminredning, mode eller mat så jag får väl fortsätta på mina inslagna vägar: resor, saker att se och göra, lite böcker plus allmänna, mer eller mindre allvarliga funderingar kring smått och gott. Det låter väl sådär lagom luddigt? Det känns som om jag lämnat öppet för lite av varje och så får det väl förbli tills jag kommer på om jag vill göra på något annat vis. Just nu känns det i alla fall som att bloggen ska få fortsätta leva kvar, jag tycker ju det är kul, så varför inte?

Sedan får vi väl se om jag någon dag får ett infall och gör om designen, den har ju sett exakt likadan ut sedan starten 2010. Men något säger mig att det kan vara rätt tidsödande så det tål att funderas på. Det är ju ändå rätt bekvämt att bara ånga på i gamla hjulspår.

I övrigt så kan jag väl bara nämna att det där med snö i maj inte ingick i våra planer. Så skulle det inte vara. De där härliga grillkvällarna byttes hastigt och lustigt(?) ut mot svinkalla kvällar (och dagar) med snöfyllda mörka moln och vindar som verkligen kryper under skinnet, men jag antar - och hoppas - att det är en väldigt begränsad tid för det är ju faktiskt lite besvärligt att plocka midsommarblommor iklädd lovikavantar.


söndag 7 maj 2017

Vårt smultronställe

Nu har det gått lite drygt en vecka sedan vi landade i Sverige och jetlagen har äntligen tjänat ut sin roll. Jag tycker nog att "acklimatiseringen" har gått rätt bra, men vi har ju verkligen som bekant haft vädret på vår sida. Att anlända Sverige när termometern visar 20 grader och solen skiner från en blå himmel känns helt ok. Att vi dessutom har fått bevittna hur björklöven slagit ut är ju också en bonus. Nu är det ju lite tidigt så att det skulle få vara så här var väl kanske lite väl optimistiskt att tro, och idag vaknade vi upp till den "bistra verkligheten", fem grader och regn, men det är väl bara att suga på karamellen som var och vänta på nästa värmebölja.


Det var verkligen mysigt att få möta den svenska försommaren i stugan och få plocka fram alla sommarattiraljer för att få en liten försmak av vad som komma skall. Och på riktigt svenskt maner så åkte även grillen fram så den är invigd för året.


Vårt "lilla smultronställe" hittade vi för några år sedan och blev blixtförälskade trots att vi båda nog inte anser oss vara "sommarstugemänniskor", men det känns väldigt bra ändå och vi ångrar absolut inte beslutet att bli det. Om man ska tro på Wikipedia så är ett "smultronställe" en plats dit man gärna åker tillbaka och som inte är så lätt för andra att hitta. dessutom är det en plats där man mår bra och kan koppla av och dit man gärna åker om man är stressad och har för mycket att göra. Och visst stämmer det in på vårt lilla paradis. Kanske inte det där att det är svårt att hitta, det ligger ju rätt nära civilisationen och inte sådär väldigt långt in i skogen och undangömt. Men det kan säkert vara ett smultronställe ändå.


Det ligger precis vid en av Värmlands alla sjöar och just den här, Gapern, är med sina 20 km² den 13:e i storleksordning och har ett maxdjup på 23 meter. Gott om fisk ska det vara också, och om det stämmer får vi väl försöka ta reda på i sommar då vi har tid på oss.

Som sagt, det kändes verkligen som sommar den gångna veckan. Alla sommarattiraljer på plats, grillen invigd, rosévin på verandan, full luften i fågelkvitter och surrande humlor. Det enda kanske som inte höll måttet var väl vattentemperaturen, 11 grader är i minsta laget för att det ska vara mysigt att bada, så det fick vara den här gången.


Och även om det blir lite kyligt fram på kvällen så gör det inte så mycket, det kan vara lite mysigt att krypa in och tända lite ljus också...


Och visst är Sverige fantastiskt...fast det är ju mer fantastiskt när solen skiner...

lördag 6 maj 2017

Kaninjägaren

"Kaninjägaren" av Alexandra och Alexander Ahndolril, som skriver under pseudonymen Lars Kepler, är den sjätte i serien  om polisen Joona Linna. Det har gått två år sedan förra boken "Stalker" och Linna avtjänar ett fängelsestraff efter det som hände där.

En man mördas brutalt då han har en prostituerad kvinna hemma i sitt hem. Den vettskrämda kvinnan kommer åt ett slags larm och då det visar sig att mannen i fråga är Sveriges utrikesminister och larmet är något slags terroristlarm tar man för givet att det handlar om en terroristhandling och det hela hemligstämplas genast.

Nu är det naturligtvis inte så enkelt, utan mördandet fortsätter och polisen kommer att behöva Joona Linnas hjälp. Mördaren, om det nu bara handlar om en person, beskrivs som att han har "något som hänger från huvudet", vilket visar sig vara kaninöron och vid varje mord hörs en barnröst läsa upp en ramsa om kaniner som det inte går så bra för.

Naturligtvis finns det ett samband mellan de mördade, även om det inte är lätt att hitta, och efter lite grävande i offrens förflutna leder allt mot en brutal gruppvåldtäkt på en av landets finare internatskolor.

Jag har läst de tidigare böckerna i serien och fängslats av det psykologiska spelet, de lite annorlunda poliserna och sättet de beskrivs på som driver handlingen framåt, och som gör att de är så svåra att lägga ifrån sig. "Kaninjägaren" är även den en bok som är svår att lägga bort, även om jag den här gången hade lättare för det jämfört med då jag läst de tidigare. Det har alltid varit utförliga beskrivningar av våldet i Keplers böcker, men den här tar absolut priset. Det är alldeles för utförliga beskrivningar om hur armar slits av, hur hjärnsubstans skvätter på väggarna och hur blodet sprutar för min smak. Tyvärr måste jag säga att det förtog väldigt mycket av själva handlingen, även om den, precis som i de tidigare böckerna, drivs framåt i en rasande fart. Nu avslutas även den här boken med en cliffhanger som gör att jag troligen kommer att läsa även nästa, men med förhoppningen att blodet inte sprutar riktigt lika mycket och att beskrivningarna av våldshandlingarna inte tar överhanden även där