måndag 6 november 2017

Tjejhelg med skratt och Lerin, och på väg söderut igen

En härlig helg går mot sitt slut och visst är det skönt att kunna konstatera att det, trots gråväder och regn, har varit en kanonhelg. Att umgås med ett underbart tjejgäng med kamrater man känt i en himla massa år innebär att det blir mycket motionerande av skrattmuskler, och det är något som känns väldigt bra när novembermörkret börjar omsluta oss.


Det har varit en helg som inneburit en hel del såväl bubbel som babbel, stand up-show med Claes Malmberg (ytterligare motionerande av skrattmuskler), en spa-dag samt ett besök på Lerin-museet, och trevligt restaurangbesök. Jodå, allt det där lyckades vi med i lilla Karlstad.


Lerin-museet innebär alltid en trevlig upplevelse och trots att jag varit där flera gånger tidigare så finns det alltid något nytt att upptäcka. Många läckra tavlor finns det! En av de läckraste är nog i alla fall den stora bokhyllan och jag kan inte låta bli att fundera över hur man över huvud taget kan komma på iden att måla en massa pärmar, tidskriftshållare och böcker som inte ens är vackra och lyckas få det till en fantastisk tavla.


Jag är också helt övertygad om att om jag skulle spika ihop en massa träbitar och sätta teckningar i hålen så skulle det troligen inte se speciellt vackert ut, men för vissa bara fungerar det...


Som sagt, en fantastiskt härlig och kul helg, men nu får det vara bra med novembermörker ett tag, nu blir det en ny tur till Cannes, om inte annat för att kunna jämföra novembervädret ;)

söndag 5 november 2017

Vänd dig inte om

"Vänd dig om" är en bok av Tove Alsterdal som handlar om Eva som blir oskyldigt misstänkt på mord på sin före detta man Svante, som knivhuggs till döds en kväll på sin väg hem från affären. Det finns bara en person som skulle kunna rentvå henne, en utländsk kvinna som satt och tiggde utanför affären och som måste ha bevittnat det hela, men frågan är om Eva ska lyckas hitta henne i tid. För att få hjälp i sitt sökande kontaktar hon sin son som hon inte har haft kontakt med på väldigt länge och som dessutom kanske har sina sympatier på exmakens sida.

Parallellt med detta hittar några pojkar benrester i närheten av mordplatsen som visar sig kunna spåras till Beckomberga, det nedlagda mentalsjukhuset. Frågan är om det finns kopplingar och vad som en gång utspelats innanför de stängda dörrarna innan det lades ned och vilka hemligheter som gömmer sig där...

Det låter som en lovande intrig och här finns inlägg i samhällsdebatten då det gäller såväl mentalsjukvård som flyktingpolitik, men tyvärr måste jag erkänna att jag blev aldrig riktigt fast. Jag tyckte boken var rörig och jag kom aldrig nära någon av karaktärerna.

Med andra ord är det ingen bok jag skulle rekommendera, men eftersom Tove Alsterdal har skrivit fler böcker kanske jag kommer att ge henne ytterligare en chans, man vet ju aldrig.

tisdag 31 oktober 2017

Lite ta-bort-kaffe, kanske??


Att språk förändras över tid är ju inget nytt, det sker hela tiden, det är bara att acceptera. Om det inte skulle vara så skulle vi fortfarande stava en massa ord med extra bokstäver, som dufva och hafva och det känns ju rätt bra att det inte är så.


Numer så dräller vårt svenska språk av ord och uttryck som är väldigt influerade av engelskan. Och om man börjar tänka efter är det kanske tur för det skulle kännas lite mystiskt att trava in på fiket och fråga om de möjligen har ta-bort-kaffe att sälja. Att ta med ego-pinnen för att ta en bild under snöbräde-åket skulle även det vara lite konstigt att säga, för att inte tala om att efter åket knalla in på efter skidåkningen-stället och fråga om de har glad timme där...

Frågan är vad man skulle få om man frågade efter en hundpåse på restaurangen...

Hur många är det som flugit och tänker att man visar upp sitt gå-ombord-kort när man går genom grinden till flygplanet? Ordet ekonomiklass är i och för sig ett ord som faktiskt används, men frågan är hur många som använder sig av affärsklass? Erkänn att det låter lite bättre att boka en biljett i business class jämfört med i affärsklass.

Att fråga efter en refillförpackning känns ju faktiskt väldigt mycket bättre än att fråga om det finns en förpackning för återfyllande, eller att gå in och beställa en piercing jämfört med en genomborrning. Att äta rawfood låter ju även det lite häftigare än att leva på råmat. Sedan kan jag inte låta bli att undra hur länge det kommer att finnas några kvar som vet vad en muffins är, numer äter man ju istället cupcakes till kaffet.

Om man skulle vilja grotta ner sig i det här så finns det långa listor med ord som vi adopterat och använder hela tiden, de flesta utan att tänka på det över huvudtaget. och det är faktiskt så att alla ord är inte nya, det finns även uttryck som använts under en längre tid. Det är ju faktiskt så, att jag gissar att det inte är så många som tänker sig att jorden bildades vid den stora smällen, och visst låter det lite bättre (och lite mer spännande) att det handlar om the Big Bang.


Jag ska försöka ge mig här, även om jag har en känsla av att jag skulle kunna hålla på rätt länge, men risken finns att det skulle bli oerhört tjatigt i längden, för de här orden tar liksom aldrig slut. Men har ni inget annat för er i kväll kan ni ju alltid ta en tur till träningslokalen för att ta ett pass på korstränaren och lite kroppspump innan ni går hem och strömmar en film...

Som sagt, jag är absolut av åsikten att språket ska ändras och jag har inget mot det, jag tillhör även de som tror att vi kommer att skriva dom istället för de och dem inom en rätt överskådlig framtid. jag kan även acceptera (även om det sitter långt inne) att vi kommer att godkänna apostrofer på ett icke-svenskt sätt (Svensson's restaurang istället för Svenssons restaurang), men det jag aldrig kommer att vika mig för, det är särskrivningar! Det spelar ingen roll vad någon säger eller hur mycket röda streck det blir i rättstavningsprogrammen, det är skillnad på en mörkhårig sjuksyster och en mörk hårig sjuk syster...


onsdag 25 oktober 2017

Världspastadagen

Idag, en regnig dag som aldrig verkar ljusna ordentligt tänkte jag dela med mig av lite nyvunna kunskaper som definitivt hamnar under rubriken "onödigt vetande". Du som känner att ditt ramminne redan är fyllt till bredden av dylika kunskaper kan sluta läsa här, för det kommer absolut inte att bli något att briljera med.

Visste ni att det idag är världpastadagen? Jo då, precis så är det. Eftersom det var FN-dagen igår så är det väl bäst att fylla dagen efter med något nästan lika viktigt, så varför inte fylla den med lite pasta? Det handlar alltså om en dag som instiftades 1995 av inga mindre än UN.A.F.P.A och det vet ni väl vilka de är? Om ni mot förmodan inte skulle veta det, och ändå mer mot förmodan skulle vilja veta vilka det är så kan jag berätta att det är: Union of Organizations of Manifactures of Pasta Products of the EU, bara så ni vet! Med andra ord, någon slags sammanslutning av pastaproducenter inom EU. Vi har en svensk representant också som tillgodoser våra svenska pastaintressen i form av Lantmännen AXA. Lite kan jag ju inte låta bli att fundera över vad de egentligen gör i den där organisationen, men jag tror inte jag tänker fördjupa mig i det... Och det kan ju vara så att det var precis en sådan här grå och tråkig dag som någon i organisationen kände att denne var tvungen att hitta på något för att pigga upp sig, och varför då inte instifta en världspastadag? En lysande idé, eller hur?

Om huruvida pasta är nyttigt eller ej tvista de lärde och det är en debatt jag inte tänker lägga mig i. Jag tycker om pasta och äter det gärna i olika varianter, även om det numer kanske ofta handlar om mer nudlar än pasta, fast å andra sidan är det ingen större skillnad på dessa två i min värld. (Antar att det inte är riktigt så det tänks i UN.A.F.P.A.)

Som sagt, onödigt vetande var utlovat, och onödigt vetande fick ni. Fast å andra sidan kan man aldrig veta om den dagen kommer då någon sitter i stolen hos Richard Sjöberg och får frågan om vad som firas den 25:e oktober...



tisdag 24 oktober 2017

Toner i natten

"Toner i natten" är ytterligre en bok av Jojo Moyes att lägga till handlingen, närmare bestämt den tredje jag läst och jag måste nog säga att den första "Livet efter dig" ändå är den klart bästa. Nu var det väl i och för sig med just den boken som hon slog genom på allvar, så utan att ha läst den skulle jag troligtvis inte hittat den här.

"Toner i natten" är utgiven flera år innan "Livet utan dig" och även den faller in lite under feelgoodgenren. Det handlar om Isabel som är en välkänt duktig violinist i en av Londons symfoniorkestrar och som har levt ett ljuvt liv i London tillsammans mes sin man och en barnflicka som hela tiden funnits där för de två barnen i familjen. Isabels tillvaro ställs på ände den dagen då hennes man omkommer i en trafikolycka och hon inser att det inte finns några tillgångar kvar och att huset i London måste säljas.

Samtidigt råkar en avlägsen släkting avlida och Isabel ärver ett hus på den engelska landsbygden. Eftersom läget är som det är, har hon inte mycket att välja på, så hon och de två barnen flyttar in i "Spanska villan". Det visar sig vara ett stort hus där inget gjorts under de senaste 50 åren. Isabel som inte har någon som helst praktisk ådra kommer att behöva hjälp med att renovera upp huset men det kostar och frågan är om det inte kostar väl mycket. Matt, som ska hjälpa till med renoveringen visar sig ha andra planer för huset och drar sig inte för att göra vad som helst för att få sin vilja genom.

Det kan vara så att jag hade för högt ställda förväntningar, men det här är ingen bok som hamnar på någon slags "det bästa jag läst-lista". Det är en absolut en lättläst feelgood med såväl kärlek och hat som svek och tillit men ändå var det något som saknades. Jag kom aldrig riktigt under skinnet på de olika karaktärerna utan de flesta förblev lite grå trots allt det som hände kring dem, men absolut en helt ok bok att tillbringa några timmar tillsammans med.

torsdag 19 oktober 2017

Moment 22

Visst är det bra med internet och det underlättar alltid en hel del, men bevisligen kan det även vara upphov till viss irritation. Precis ett sådant irritationsläge hamnade jag i igår. Jag befann mig på ett ställe där jag behövde använda min telefon som jag inte har något kort i utan endast använder till just uppkoppling med wi-fi. Inga problem, det fanns gästinloggning så det var bara att koppla upp - trodde jag!

För att bli uppkopplad var jag tvungen att ange min mailadress och sedan skickades det ett mail med en länk på vilken jag skulle klicka för att bli inloggad... Problemet var ju "bara" att jag inte hade något internet så jag kunde inte öppna mailen för att klicka på länken så jag kunde komma åt internet... Här måste någon ha haft en himla otur när denne tänkte!

Här kan vi prata om moment 22! Och om någon nu inte skulle veta varifrån uttrycket "moment 22" kommer och skulle vilja utöka ramminnet med just denna mer eller mindre nödvändiga information så kommer det här:

Moment 22 är titeln på en roman av författaren Joseph Heller från 1961 som handlar om andra världskriget. Enda möjligheten att bli frikallad från militärtjänst är att vara galen, men för att få frisedel måste man ansöka om det. Om man ansöker så är troligen anledningen att man är rädd, vilket anses vara en sund reaktion, och då är man alltså inte galen och kan inte få frisedel. Inte mycket hopp till lösning där inte.

(För egen del har jag inte läst boken, utan letat reda på information om den på wikipedia, så om det inte stämmer så tar jag gärna emot den rätta förklaringen.)

Som sagt, internet är inte alltid en bra lösning, utan kan ibland öka blodtrycket något, så avslutningen får bli en lite blodtryckssänkande vilsam höstbänk, ni vet en sådan plats där man kan sitta och mata duvorna...

söndag 15 oktober 2017

Ett halvår på svensk mark


Nu är det i det närmaste ett halvår sedan vi packade ihop oss för att lämna Singapore, det land som varit vårt hem i dryga sju år, för att flytta tillbaka till Sverige och Karlstad. En flytt är ju alltid en pärs och det där med att packa ihop ett hem i lådor är inte alltid helt enkelt. För vår del innebar det väldigt många prioriteringar eftersom vi redan hade ett fullt utrustat hem dit vi var på väg. Samtidigt ville vi ju ha med oss i alla fall lite saker som inköpts där borta. Sagt och gjort, det hela resulterade i någon slags möbelhandel över nätet. Det mesta i möbelväg sålde vi, eller i alla fall kändes det som om vi gjorde det. Men trots att vi sålde en hel del och gav bort eller slängde mycket av de saker vi samlat på oss, blev det ett antal lådor som skulle lastas på en container och forslas med båt över havet med slutdestination Göteborg.


När detta väl var gjort infann sig den där underliga känslan när man ser sitt hem helt tomt och vet att man inte ska tillbaka något mer. Som i de flesta fall när det handlar om ett avslutat kapitel i livet var det en väldigt underlig känsla, någon slags blandning av vemod och förväntan.


Och visst är konstigt att se sitt boende utan möbler, det blir någon slags aha-upplevelse över hur det ser ut och plötsligt är det nästan svårt att komma ihåg hur det såg ut med möbler.


Hur som helst, flytt blev det och Singapore skulle lämnas åt sitt öde utan att vi var där och såg till att allt fungerade, men jag hade kanske en liten känsla av att det skulle fungera rätt bra utan att jag var på plats...

Med facit i hand var det rätt bra att vi hade ett färdigutrustat hem dit vi kom, för på grund av hamnstrejk i Göteborg och "en liten fellastning" i Tyskland så tog det nästan tre månader innan vårt bohag lyckades hitta till Karlstad. Tre månader av mejlkorrespondens, frågetecken och ursäkter. (Nu måste jag bara tillägga att ingen som helst skugga må falla över flyttfirman, de skötte sig jättebra och från deras sida fungerade allt kanonbra!)


Eftersom vi nu inte hade någon plats för alla saker när de väl kom klämdes alla lådor in i ett hyrt garage och sedan dess har vi roat oss med att hitta saker vi inte kom ihåg att vi tog med, packat upp och bytt ut, funderat på varför vi tog med vissa saker, och ja, vi är nästan klara i nuläget, med betoning på nästan. Vi har fortfarande lådor kvar som väntar och saker vi inte riktigt har plats för, men ska man lida av i-landsproblem så ska man, så vi fortsätter väl fundera ett tag till ;)


De fantastiska tavlor, gjorda av talangfulla singaporekamrater, har i alla fall packats upp och pryder nu väggarna här i Sverige, medan alla "årsdjuren" fortfarande sitter och funderar över hur de hamnade här...