lördag 8 juli 2017

The Snowman

Semester kan betyda många timmars läsning vilket i sin tur kan innebära ett antal böcker och den första utlästa semesterboken för egen del blev Jo Nesbos "the Snowman". Det är den sjunde i serien om den hårdkokte polismannen Harry Hole. Tidigare har jag läst en bok om herr Hole och det var nästa i serien. jag vet att jag inte var sådär väldigt överförtjust men bestämde mig för att ge den norske polisen en chans till.

En pojke vaknar och saknar sin mamma. Utanför fönstret ser han en snögubbe som har mammans rosa scarf runt halsen.  Fler kvinnor försvinner i samband med att den första snön faller. Och i samtliga fall finns det en snögubbe inblandad på något vis. Harry Hole får ett brev undertecknat med "The Snowman" och han känner att det handlar om något personligt.

Tillsammans med sin nya kvinnliga kollega börjar han jakten på den seriemördare som slår till i samband med att den första snön faller och som visar sig ha fler tidigare mord på sitt samvete.

Det händer mycket och tempot är högt men trots det är jag fortfarande ingen jättefan av Harry Hole. Den här gången var det dock bättre och jag tyckte den var helt ok ända fram till slutet. Här dök han upp igen, den där blandningen mellan James Bond och John Mc Laine (från Die Hard-filmerna), fingrar som slits av och fall från höga höjder, men inget stoppar den hårdkokte superpolisen, nej han fortsätter framåt som något slags ostoppbart lokomotiv. Men visst, tycker man det är kul, så ok, men för egen del har nog Harry Hole gjort sitt nu.

Nu hade jag boken på engelska, men troligen är det att föredra att läsa den på svenska eftersom det blir konstigt med alla norska namn uppblandat med den engelska texten. Det här kan mycket väl ha bidragit till min lite avoga inställning, så Mr Hole får kanske ha lite överseende med detta.


2 kommentarer:

  1. Har läst alla Jo Nesbø's böcker och bara älskar Harry Hole. Tycker Nesbø, Jussi Adler-Olsen och vår egen G.W. Persson är Skandinaviens bästa deckarförfattare.

    Men att läsa översätta texter är alltid aningen "konstigt". Speciellt engelska-svenska och vice versa. Man tappar liksom "känslan", för vissa uttryck går inte att översätta. Då måste man plocka fram motsvarande "idiom" på det språket, och det går ofta inte så bra. Har märkt det med isländska deckarföfattare. Översättningarna till svenska är många gånger urusla där, och då tappar man så himla mycket.

    SvaraRadera
  2. ja, jag kanske får skylla på översättningen ;) Adler-Olsens böcker som jag läst har jag tyckt väldigt mycket om, de båda andra är jag väl inte sådär väldigt begeistrad i...

    SvaraRadera