Advent

Visst är det mysigt när det blir advent. Det där med att få börja tända alla ljus och det lyser upp av adventsstakarna som står i alla fönster. Jodå, det är speciellt, det tycker jag också. Dock inte här. Det blir inte samma sak! På något vis så kan advent komma och försvinna rätt spårlöst. Visst har vi svenska vänner här som advenstpyntar "på riktigt", men det funkar inte riktigt för mig. Det blir i alla fall ingen asvenstsstämning i 30 graders värme och med vajande palmer utanför fönstret. För övrigt så är ju halva känslan att se alla andra adventspyntade fönster och de finns ju inte här.

Nåja, jag har faktiskt pyntat jag också, så det så! Kanske inte sådär fruktansvärt ambitiöst, men ändå... Jag har ställt fram vårt pynt och nu pryder det sin plats och får väl stå där tills julen är över. En fördel med detta något minimalistiska pyntande är i alla fall att det tar ungefär 1 minut att plocka fram, och troligen ungefär samma tidsåtgång till bortplockning...

Idag är det i alla fall Andersdagen och det är idag vi ska spå julaftonsvädret. Ni vet det där om Anders slaskar så braskar julen och tvärtom. Det är ju liksom inte heller så enkelt att förutspå från den här delen av världen.

Nu är det inte bara julaftonsvädret som förutspås av Anders minsann, utan det är faktiskt så att det har betydelse för hela vintern. Det finns nämligen ytterligare en gammal bondepraktikeramsa som säger att "Andermässenatt, om stubba har hatt, så lega där till vaffre-natt". Så om det är snö i natt så kommer det att ligga kvar ända till Marie bebådelsedagen den 25/3, bara så ni vet. (ytterligare lite onödigt vetande att fylla på med)

Nu ska jag orientera runt lite i vår cyberspace och få lite bilder på mysiga adventsfiranden, ljusstakar och pepparkaksbak. När jag fyllt det behovet så kan det vara så att jag fortsätter advenstfirandet med en bok på något ställe utan att bekymra mig sådär väldigt mycket över vare sig huruvida Anders slaskar eller ej...

Singapore National Gallery

Varför skulle inte just det nyöppnade National Gallery vara en byggnad utöver det vanliga? Det mesta häromkring är ju det, så visst är det på det viset, det här nyöppnade museet är på inget vis något undantag...

Den 24:e november slogs portarna upp för allmänheten till det nya museet. Det är ett museum som inryms i två ihopbyggda nationalmonument som renoverats sedan planen började ta form för tio år sedan.

De byggnader det handlar om är Surpreme Court Building och City Hall. De båda byggnaderna har byggts ihop med ett antal broar och har genomgått en mycket omfattande renovering. Dels har man bevarat det gamla, och dels har det även tillstött nya delar och innanför entrén möts man av grundstenen till bygget som lades en gång på 30-talet.

 Det hela har resulterat i ett museum på dryga 60 000 m², så gissa om det är som gjort för någon med total avsaknad av lokalsinne att gå vilse! Visst finns det planritningar över lokalerna och var man hittar vad, men de är ju inte alltid så enkla att tyda. Fast å andra sidan gör det ju inte så mycket om man får se samma sak två gånger, men när man kommer tillbaka till samma rum gång tre och fyra kan det bli lite tjatigt...

Förutom allt det gamla som restaurerats och bevarats är alltså de sammanlänkande broarna nya och utrymmet mellan de båda byggnaderna har byggts in. Under det hela har även en ny källarvåning byggts.

Det är en vansinnigt imponerande byggnad och det gamla är mycket väl bevarat. Innehållandes mer än 8000 olika konstverk finns här världens största samling av konst från Sydostasien. Fokus ligger på Singapores kultur och utveckling samt förhållandet till olika länder. Här finns konst av olika slag i ämnet från 1800-talet fram till idag. Lite mer om själva konsten kommer...

Jag heter inte Miriam

Meningen, tillika titeln på Majgull Axelssons bok, ”Jag heter inte Miriam” yttras av bokens huvudperson på hennes 85-årsdag och får familjen att undra en kort stund vad det innebär. Men det hela bortförklaras med att det blev sagt i en stund av sinnesförvirring hos en gammal människa.

Det är betydligt mer än så. Det handlar om en människa som levt 70 år med en väl bevarad lögn. En lögn som startade den dagen då den lilla romska flickan Malika stal en död judisk flickas identitet under färden på väg mot Auswitch. Inte för att tyskarna behandlade judar bättre, men för att medfångarna gjorde det. Hon tvingas leva hela sitt liv ensam med sin hemlighet, men under en långpromenad tillsammans med sitt barnbarn blottar sig Miriam, bit för bit…

Det här är en gripande berättelse där författaren blandar fiktion med fakta och vi får följa den lilla flickans väg från det att hon tillfångatas till dess att hon så småningom, med hjälp av de vita bussarna, tar sig till Sverige.

Här finns många ingående otäcka beskrivningar från Auswitch och Ravensbruck, men även hur det var i Sverige under den tiden och hur hon tvingades fortsätta att dölja sin identitet.

En mycket bra bok som verkligen manar till eftertanke. Inte bara på grund av vad som hände med judarna under andra världskriget, utan också med tanke på hur tongångarna gick i Sverige då – och till stor del gör än idag!

More Singlish, lah!?

Till er som faktiskt gick in och tittade på youtube-klippet på marknadsförsäljaren vill jag bara säga att alla låter inte så! Det är fortfarande jättesvårt att hänga med i svängarna när någon pratar riktig Singlish. Det går att förstå hyfsat, men det krävs lite träning. Maybe tomorrow already can, lah?

Man får lyssna och sedan försöka gissa lite, så kan det gå riktigt bra! (Ibland går det kanske inte riktigt lika bra, men det är smällar man får ta...) Att till exempel försöka förklara för en taxichaufför att han ska svänga av till vänster i nästa korsning genom att uttrycka sig med en hel mening är fullkomligen meningslöst. En sådan konversation kan komma att låta ungefär på följande vis:

- If you take the next road to the left please, it would be great.
- Ha?
- Please, turn left in the next crossing!
- Ha?
- Next left!
- yea yea!

Med andra ord, det är ingen idé att slösa på orden. Innan man har försökt förklara klart har chauffören redan passerat vägen för länge sedan. Igår var jag på väg till en kompis, satt i en taxi och hade talat om adressen dit jag var på väg. Det här är ett rätt stängt område med många hus där man måste passera en vakt innan man kommer in på området. Vid vakten stannade min taxi till och chauffören frågade efter en vägbeskrivning till min adress och fick följande svar:

"One ha two left!"

Eftersom chauffören därmed hade fått informationen "Continue straight and then it is the second condo on your left", kom jag fram precis som jag skulle. Som sagt, inga extra ord här inte!

För er som är mer nyfikna så finns här ytterligare ett youtubeklipp. Den här gången är det fullt begripligt. Det är en kvinna som förklarar lite hur meningar förändras från engelska till Singlish och skillnaderna görs rätt tydliga. Ni som känner att ni fått nog med Singlish för ett tag kan jag trösta er med att nu ska jag inte tjata så mycket mer, men visst är det spännande att se hur språk kan förändras, och i det här fallet förenklas så oerhört mycket.

Man försöker med olika kampanjer uppmana befolkningen "to speak proper English", men frågan är man kommer att lyckas eller om det kommer att komma till stadiet där Singlish blir Singapores femte officiella språk. Maybe can, lah...

Victoria Theatre och lite singlish

Victoria Theatre och Victoria Concert Hall är sammanlänkade av ett 54 meter högt klocktorn och bildar tillsammans en av Singapores äldsta byggnader.

Från början inrymdes här the Town Hall samt the Mermorial Hall. Den förstnämnda byggdes i mitten av 1800-talet och den senare i början av 1900-talet, så det är byggnader med rätt många år på nacken. Under andra världskriget, när japanerna höll Singapore i sitt grepp, så fick byggnaden tjänstgöra som sjukhus.

Byggnaden har nyligen renoverats under flera år och nu är arbetet klart. Resultatet blev fantastiskt! Det är så härligt när gamla byggnader tas tillvara på det här sättet och renoveras upp med allt det gamla bevarat!

Här spelas för närvarande en singaporiansk musikal, "Beauty World", vilken vi var och såg i helgen. Den var riktigt bra och absolut värd att se om man skulle råka befinna sig i närheten! Jag är väldigt förtjust i musikaler och har sett ett rätt stort antal sådana genom åren men det här var den första på singaporianska! Musiken framfördes helt och hållet på engelska, men talet var mer lokalt, om man säger så.

Jaha tänker ni, men pratar de inte engelska i Singapore? Jo visst gör man det. Engelskan är ett av de fyra officiella språken (förutom kinesiska, malaysiska och tamil), men dessutom finns det lokala inofficiella språket som talas här och det är en blandning av engelska och kinesiska med en väldigt annorlunda intonation. Och det är inte alldeles enkelt att förstå alla gånger. Lite mer om det finns här, med lite tillhörande ord. Jag får väl erkänna att jag har fortfarande, efter sex år, väldigt svårt att förstå om jag pratar i telefonen med någon som inte använder sig av "hederlig engelska".

Nu var det inga problem att förstå teatern. Lite har man ju vant sig under de här åren, plus att det här var den enklare varianten av singlish. Jag har försökt att hitta något bra youtubeklipp med singlish så att ni skulle får höra och det fanns en hel del, mer eller mindre bra om man säger så, så om ni har två minuter över så får ni här chansen att höra lite singlish. Kanske inte helt lätt att förstå allt... Nu är jag inte sådär speciellt tekniskt begåvad så det där med att lyckas klistra in filmen här fungerar inte alls, men det kanske går bra ändå!?

Dödsdömd

"Dödsdömd" är en bok om och av fransyskan Beatrice Saubin. Hon berättar om tio år av sitt liv, vilka spenderades i ett malaysiskt fängelse, efter att hon ertappats med en resväska innehållandes fem kilo heroin.

Efter en uppväxt kantad av känslomässig misär tar hon chansen som så många andra och beger sig ut för att luffa runt i Asien och söka efter sig själv. Hon finner den stora kärleken, vilken inte visar sig vara någon drömprins, snarare tvärtom. Han livnär sig som knarklangare och efter att ha fyllt Beatrice väska med heroin skickar han henne rakt in i armarna på tullarna i Malaysia, ett land  där knarklangning är belagt med dödsstraff.

Boken utspelar sig på 80-talet, så den har några år på nacken även om jag inte hittat den förrän nu. Det är en gripande berättelse om en vilsen ung kvinna som tvingas mogna på ett mycket abrupt sätt under de år hon spenderade i fängelset. Läsaren får följa hennes kamp för att överleva, hur hon hela tiden slits mellan hopp och förtvivlan.

Det är naturligtvis en gripande bok om ett fruktansvärt öde och helt klart läsvärd. Jag kan ändå inte hjälpa att tycka att den var lite "tom". Den är rakt skriven utan några som helst krusiduller och man kommer aldrig riktigt Beatrice inpå livet, vilket kanske också är meningen.

Det tragiska i kråksången är att hon inte på något vis är ensam om sitt öde. Det finns ett antal som drabbats av samma sak och tyvärr så är det förmodligen gott om äventyrslystna nykära och naiva unga människor som befinner sig på resande fot. Det är bara att hoppas att fler och fler bli medvetna om de faror som lurar inom de här områdena...

Singapore - a City in a Garden

Ända sedan 60-talet har det varit ett mål, att göra Singapore till en oas, en plats som är grön och där det alltid ska finnas möjligheter att ha nära till natur trots landets litenhet och stora folkmängd. Det mål som från början var att göra Singapore till "a Garden in a City" har idag utvecklats till att bli "a City in a Garden".

Jag måste säga att man har lyckats bra. Det finns små grönområden överallt och det är svårt att hitta gator som inte är kantade av träd. Skugga finns alltid nära till hands. Och nu pratar jag inte bara utefter floden och vid parker, utan även vid de större affärsstråken. Sedan är det förstås alla parker och större gröna områden...

Bara för att försöka få er att förstå vad jag pratar om, så ska ni få lite siffror. Singapore är ju ett väldigt litet land. Det har en areal på 719 km², vilket är mindre än Karlstads kommuns yta och det är inte heller fullt lika stort som två gånger Stockholms stad. Här bor det idag 5,5 miljoner människor och då ska ni veta att det finns många gröna obebodda ytor. Förutom de 300 parker i varierande storlek finns det även fyra naturreservat där den naturliga regnskogen finns bevarad. (Den som vill veta mer om detta kan hitta ytterligare information på National Parks Boards hemsida) Dessutom ska vi inte glömma att det även ryms dryga 20-talet golfbanor på samma yta!

Det där målet som fanns en gång att Singapore skulle bli en "tropisk trädgårdsstad" tycker jag nog har uppnåtts rätt bra, trots alla byggnader och människor som ska samsas om utrymmet.

Sedan finns det ju ytterligare ett mål numer, och det är att toppa listan över värdens grönaste städer. Då pratar vi ju inte längre bara träd och parker, utan nu handlar det dessutom om miljötänket. Listan över de städerna toppades 2014 av Köpenhamn, följt av Amsterdam och med Stockholm på en hedrande tredjeplats. Singapore återfinns på en åttondeplats, vilket kan tyckas vara rätt ok, men som med allt annat man företar sig i det här landet är siktet inställt på förstaplatsen.

Det kanske inte är någon utopi, men det finns en del kvar att göra på den fronten och det är ju jättebra att man numer bygger miljövänliga hus och att man försöker informera och utbilda i miljötänk i skolor. Men någonstans så känns det som om det vore en bra idé att börja med sådana där saker som verkar rätt enkla i min värld, till exempel att höja temperaturen på alla AC-apparater som går hela tiden överallt, och som att ta emot begagnade batterier... Men vem vet, rätt som det är kanske någon kommer på de revolutionerande idéerna...

Promenad utmed floden

Första tanken när det här inlägget skulle döpas var någon variant av "a walk down memory lane", men det kändes så himla sentimentalt, och så ledsamt var det ju inte. Det handlar helt enkelt om gårdagskvällen då jag bestämde mig för att ta en liten promenad utmed floden bara för att insupa "den singaporianska atmosfären". Det är samma mysko känsla varje gång jag dimper ner, oavsett om det är här eller i Sverige. Jag måste liksom ta en promenad bara för att känna efter var jag är. Så nu är den promenaden avklarad och jag vet var jag är ;)

Med andra ord blir det bara en kavalkad av promenadbilder, bara för att påminna er lite om hur det ser ut här hos mig. (Visserligen är det inte så längesen
sist, men man vet ju aldrig...)

Det var sig likt, det har inte hunnit ändra sig speciellt mycket sedan sist. Bortsett från en eller annan ny restaurang efter vägen. De ploppar för övrigt upp som svampar ur jorden. Man vet aldrig vad som finns från en dag till en annan. Någon har sagt att här skulle man kunna äta ute varje dag och aldrig behöva gå till samma restaurang två gånger. Dels därför att det finns så ofantligt många att välja på och dels för att om man mot förmodan skulle lyckas äta sig genom de som finns, så är det bara att börja om för vid det laget har det öppnat en massa nya istället.

Naturligtvis är det en massa nya byggen på gång, de ploppar också upp på något svampliknade vis hela tiden. Och om det skulle råka förhålla sig så att det inte finns någon plats att bygga på, då kan man ju alltid riva något som redan finns bara för att kunna bygga något nytt.

Jag passerade även det pågående bygget av den tunnelbanestation som innebär en "liten förändring av vattenflödet", det där jag skrev om i inlägget att flytta en flod, hur man bestämde sig för att helt enkelt bygga om floden för att få tunnelbanestationen där man vill. Och det arbetet flyter på bra, om man säger så...

Visserligen har det hållit på ett tag, men det är väl inte gjort i en grisblink att styra om det hela. Men att kalla det för "temporärt" kanske kan diskuteras.

En varm och härlig promenad var det i alla fall och nu vet jag att jag är här!

Så blev det varmt och skönt...

Sådär, så var jag plötsligt på andra sidan (eller första?) jorden för ett tag framöver. En något dryg resa som gör att världen känns upp och ner några dagar innan man liksom kommer ifatt tiden. Det är ju i alla fall sju timmar som behöver jagas ifatt.

Den här gången flög jag faktiskt ända hemifrån. Jag lyckades hitta en flygbiljett Karlstad - Stockholm som inte var så många kronor dyrare än en tågbiljett, och då är man ju på Arlanda direkt och slipper släpandet av väskor på tåg vilket kan kännas rätt skönt.

Jo då, vi har en flygplats i Karlstad, en flygplats varifrån det lyfter förvånansvärt många plan varje dag. Den är väl inte sådär jättestor, närmare bestämt är den så liten så att inte ens jag klarar av att gå vilse även om jag skulle försöka. När man, som jag gjorde, råkar komma en dryg timme innan planet ska lyfta är man väldigt ensam och det är inga större problem att hitta en ledig plats att sitta på. Där fanns jag och två personer som städade, två personer som senare sadlade om och återfanns i säkerhetskontrollen. Det är heller inga stora utrop utan man ser när det händer saker eftersom alla personer är på väg mot samma mål om man säger så.

Planet i fråga var väl en liten (med betoning på liten) historia för sig, ett plan med 35 kupade skinnstolar modell mindre, varav ungefär hälften var besatta. Nu vet jag inte varför, men av någon outgrundlig anledning lyckades jag placera mig precis vid vingen och efter att ha upptäckt alla rostiga bultar och bucklor i vingtrakterna föredrog jag att inte titta ut genom fönstret under största delen av resan. När jag sedan dessutom upptäckte språkvalet på informationen om var flytvästarna fanns fick jag en ändå större känsla av att det här var något plan som någon dumpat och tyckte att det kunde gott hålla sig på sträckan Karlstad - Stockholm...

Resterande delar av resan var något bekvämare, och efter mellanlandningen i Doha lyckades jag till och med få tre säten alldeles för mig själv. Och det är ett av de tillfällen då man inser vilken himla tur det är att jag inte blev längre än mina 160 centimeter, för det innebär att man faktiskt kan sova rätt ok på tre flygplanssäten.

Ganska exakt ett dygn efter att ha angjort Karlstads flygplats landade jag sådär lagom mör på den något större Changi flygplats i Singapore. Här möttes jag av ett varmt och "ohazigt" Singapore, landet där man istället för pelargoner har palmer på balkongen, vilket kändes riktigt bra. Nu håller jag på att acklimatisera mig till tidsomställningen så det kan väl kanske bli några timmar vid poolen de närmsta dagarna i rent acklimatiseringssyfte, vem vet...

Som sagt... Världen står i brand...

Jag visste kanske inte riktigt hur rätt jag skulle få när jag skrev den rubriken för några dagar sedan.

Det här är inte en blogg där jag normalt sett dryftar åsikter, det är inte en blogg där det ska vara debatt, utan det är en blogg jag skriver, ofta med glimten i ögat, om händelser omkring mig, om resor och om böcker. Det är möjligt att det är fegt, men när jag läser kommentarer på olika sociala forum gör det mig livrädd för att jag ska trycka på någon knapp som gör att det börjar regna "konstiga" kommentarer med hänvisning till tvivelaktiga (om några överhuvud taget) källor.

Hur som helst så känns det lite konstigt att dra igång något klämkäckt inlägg idag, det är på något vis "dagen efter" en totalt vansinnig händelse. Jag är fullt medveten om att det troligen händer hemskheter på andra platser i världen, händelser vi aldrig får kännedom om, men den här gången är det nära och på något vis har det krupit under skinnet på oss alla.

Nu, om någon gång är det så himla viktigt att komma ihåg precis det som Carina Bergfeldt skriver i sin krönika i Aftonbladet, det finns muslimer, det finns flyktingar och så finns det terrorister. Och det handlar om tre olika grupper...

Världen står i brand

Nu är det inte så länge kvar tills det är dags igen för mig att packa väskan och styra mot ekvatorn. Den här gången blir det en månad för att återkomma till jul (om nu inte  julen blev färdigfirad i oktober). Julen ska firas i Sverige och sedan blir det Singapore igen i januari, och då på "obestämd framtid" - igen!

Några av er kommer kanske ihåg inläggen om hazen i Singapore. redan den 9:e september skrev jag inlägget där jag berättade om bränderna i Indonesien och hur röken drabbade kringliggande länder. Det brinner fortfarande och PSI-värdena har stundtals varit väldigt höga.

Det som är förvånande är att det fått så lite uppmärksamhet i media här, det handlar om en naturkatastrof av kolossalformat och konsekvenserna är stora. Det handlar om tusentals bränder och i Washington Post från oktober kan man läsa att det är miljontals människor som drabbats och att då var runt 120 000 personer som sökt läkare för andningsproblem på grund av röken.

Det finns en mycket bra artikel i The Guardian från den 30:e oktober om hur världen inte ser vad som händer, och för er som har tid och vill veta lite mer, så finns den här.

Nu får vi verkligen hoppas att det inte dröjer för länge innan man lyckas släcka och visst skulle man önska att "världen kunde hjälpas åt"! Och då kanske inte bara med de Indonesiska bränderna, utan med så mycket mer, för det känns som om det brinner på fler ställen just nu, med eller utan lågor...

Fars dag

Helgen som precis kommit och gått var, som förmodligen de flesta av oss vet, den andra helgen i november. Andra söndagen i  november innebär att vi ska fira våra pappor. Ett firande som infaller på olika dagar beroende på var i världen man bor. Men med tanke på det förra inlägget så tänker jag inte gå in på vilka olika datum det rör sig om (det kan ju bevisligen bli lite fel), utan det får den som nu absolut vill veta detta leta reda på själv!

"Fars dag" Kommer ursprungligen från USA och en Mrs Dodd som ville hylla sin far som blivit änkling tidigt och ensam fostrat en stor barnaskara. Till Sverige kom traditionen 1931 och på något vis känns det som att den där hysterin som funnits under många år lagt sig lite och det är inte lika nödvändigt att köpa en ny slips varje år det är dags för denna dag.

I vår familj kommer årets fars dags-present att beröra oss alla, inklusive mamman! Av sina döttrar fick nämligen pappan en utmaning. En "30 dagars crunch challenge". En utmaning som består i att under 30 dagar göra ett antal övningar som då ska resultera i en platt och fin julmage!

Ja, jag antar att det bara är att bita i det sura äpplet och bege sig in i leken så i kväll ska det crunchas här minsann och om resultatet blir som bilderna utlovar så kommer det att beredas plats för väldigt mycket julmat om man säger så...

Man ska inte tro allt man ser...

Visst är det fantastiskt med all kunskap vi kan få oss till livs via nätet! Det är bara att "googla" så kan vi får fram precis det vi vill och det är numer ingen idé att börja diskutera något för alltid finns det någon som har telefonen i högsta hugg och därmed facit. I alla fall är det vad vi tror!

Sedan dräller det ju av bra och informativa appar på internetmarknaden också. Det är bara att ladda ner någon med lite matnyttig information så vi kan lära oss massor att sedan kunna briljera med, eller hur är det med den saken egentligen...?

Jag hittade en app som visade världens alla helgdagar - jättekul! Genast nappade jag. Som en liten försvarslös abborre svalde jag mask och krok på en gång och började genast kolla vad som firades ute i världen och insåg då att det gjorts vissa förändringar när det handlar om vårt svenska julfirande. Undrar just om tomten är medveten om det...

Säsongens sista runda?

Jag antar att vädret är rätt uttjatat vid det här laget, men vilken höst vi har haft! Fast å andra sidan är vi kanske värda det efter att ha genomlevt en sommar av det något våtare och kyligare slaget.

Eftersom jag alltid har lite svårt att låta bli att försöka hitta något som kan vara av mer eller mindre intresse så kan jag upplysa alla som skulle vilja veta att under en "normal oktober" så faller det 67 mm regn fördelade på 15 dygn i mina hemtrakter. Och så har det ju definitivt inte varit i år. Stockholm till exempel, har fått 3 mm regn under oktober, vilket är den lägsta mängden sedan SMHI började sina mätningar 1786.

Vad gör man då en söndag då man vänt blad i almanackan till november? Ja, jag vet inte vad ni har gjort, men jag har tillbringat dagen på golfbanan. Nu vet jag att långt ifrån alla är ett dugg intresserade av detta, men jag kan ju i alla fall säga som så, att spela golf i november på en i stort sett helt torr golfbana är inte sådär jättevanligt. Sedan är det väl inte helt ultimat att spela i mössa och vantar, men det något trevligare alternativet kortbyxor och t-shirt var det kanske inte riktigt läge för idag...

Oavsett klädsel så var det en underbar första november med golfklubban högsta hugg och några bollar har till och med rullat ner i det där hålet där det är meningen att de ska hamna, men nu är det nog dags att inse att säsongens sista svenska golfrunda är avverkad...